Min mor gick bort för en vecka sedan. Hon var sjuk, cancer, sedan ett par månader, men det gick fort på slutet. De ringde från sjukhuset en lördagkväll och sa att hon förmodligen inte skulle överleva natten. Det var omöjligt att få en flight från London, där jag har bott de senaste tio åren, till Sverige samma kväll, så jag var tvungen att boka den första flighten på söndagmorgonen. Den natten var den längsta och värsta i mitt liv. Eftersom de inte ringde över natten var chansen stor att jag skulle hinna hem i tid, för att säga hejdå och ge henne en sista kram, men när jag anlände till sjukhuset på söndagen hade hon somnat in precis innan jag kom dit. Det får jag leva med i resten av mitt liv: att jag inte hann hem i tid och fick inte chansen att säga hejdå, och att hon dog alldeles ensam i ett sjukhusrum.

Jag har bra och dåliga dagar, och ibland känner jag mig helt tom. Och vissa dagar är sorgen så kraftig och saknaden så stor att jag är fysiskt och psykiskt förlamad.  För att inte tala om skuldkänslorna som slår klorna i en lite då och då...

to be continued